Senaste inläggen

Av Anna - 4 mars 2015 18:06


Idag om beslutet på min ansökan gällande sjukersättning...

Och det blev avslag....:S Känner mig ledsen, obetrodd & jävligt missnöjd med beslutet.

Hur kan de på FK besluta om något så allvarligt på så lösa grunder som de har?? 

Min läkare på psykiatrin hade väl inte skrivit det mest ingående & rätt beskrivna intyg direkt kan jag inte säga. Den problematik jag har framkommer inte någonstans. Så lite hans fel är det tycker jag. Men och andra sidan skrevs det då jag hade en "uppåt period" men det förklarar ändå inte hans sätt att beskriva mina svårigheter på.....

Sedan dess har nu fler insattser prövats. Bla nu utreds jag ÄNTLIGEN för ev NP diagnos. Samt så har jag genomgått ett "Klargörande av arbetsförmåga" test. 

Ska bli intressant att se vad de kommer fram till & jämföra med FK:s beslut.....

Och sedan ska det bli spännande att se vad den neuropsykitriska utredning ger för svar.

 

Det är så fruktansvärt kämpigt att själv veta sina begränsningar vad gäller arbetsförmåga.

Jag vet exakt vilka uppgifter jag klarar av, hur många timmar jag kan jobba innan jag kollapsar rent av, hur mycket jag kan arbeta på en vecka & endå fungera relativt normalt i vardagen. Men hur faan göra man för att bevisa det för FK?

 

Självklart ska jag bestrida detta beslut & hoppas jag hinner få hem resultatet/klargörandet av min arbetsförmåga samt hinner göra klart NP utredningen innan tiden för beslutet går ut.

Jag tänker då rakt inte acceptera detta!! Heltid- Absolut omöjligt. Deltid- Kan gå men då endast jobb, nån fritid kan jag glömma. 25% är nog den nivån av arbete jag kan klara (max) för att endå orka med allt annat som ska göras & sånt som man vill göra.

Den stora frågan nu är bara; Vad faan ska jag leva på nu?

Tog ut de sista mammadagarna denna månaden som var. Min sambos lön är visserligen bra men endå för låg för att vi ska kunna klara oss på den.

Några pengar från soc kan jag inte få då jag är sambo, bostadsbidrag kan jag inte få för min sambo tjänar för bra (trots att vi har barn) så ska vi alltså klara av att leva på en inkomst! Det är för bedrövligt hur det svenska bidragssystemet är upplagt. Inte för att vara "sån" men nyanlända flyktingar har ju för faan fler rättigheter än vi som fötts, levt & betalat skatt här. Usch & tvi!

Jag har väl egentligen bara två möjligheter lr förresten en möjlighet som är 100% för att jag ska få en inkomst. Det som kan gå är att jag skriver in mej på af och får någon form av praktik och kanske har rätt till aktivitetsstöd... Men jag sa Kanske! Vet inte alls hur af funkar numera. 

Den mest trovärdiga möjligheten är väl egentligen att jag & min sambo sepererar, jag skaffar ett eget boende & dottern bor hos mej. DÅ kanske samhället gör sin plikt. Men ska det verklgen se ut så i dagens Sverige att barnfamiljer ska tvingas flytta isär för att ha råd med sitt uppehälle???

 

Som sagt, sjukt är samhället idag!

Och de som lättast & oftast får hjälp (iaf i bidragsfrågan) är invandrarna och de behöver inte göra ett skiiiit för att få den hjälpen. Inte söka några jobb, inga läkarintyg på att de är sjuka.... De får pengarna just för att de är invandrare. De är synd om dem.

 

Nä jag är inte bitter!!! Bara sjukt trött på denna jävla orättvisa!!

Jag vill ju för faan jobba............:( Men jag kan inte. Är jag då en mindre värd individ som ska leva på bröd & vatten?? Ja tydligen!! 

Av Anna - 3 mars 2015 13:26


Att vilja, men inte kunna... Vara "normal"

 

Detta får bli mitt allra första inlägg & nu ska jag berätta lite om vem jag är & vad det skapar för problem!

Att vilja men inte kunna alltså. Att vilja vara normal. Vad är egentligen normal?

För mej att det att följa normen. Kunna umgås på ett vettigt sätt med människor. Behandla andra som man själv vill bli behandlad. Kunna ha ett jobb. Tjäna pengar. Leva Svensson-livet & vara nöjd med det man har. Våga lita på andra människor & leva i nuet. 

 

2010 fick jag diagnosen Borderline. Min Borderline är ett stort funktionshinder för mej.

Inte minst när det kommer till mina relationer. Jag har en kronisk tomhet inom mej som gör att jag lever lite i min egen värld, där livet är fyllt med nya äventyr varje dag. Jag är aldrig riktigt nöjd med det jag har. Sällan riktgt lycklig. Och är jag lycklig så är jag LYCKLIG! Men oftast är det ganska svart & livet känns jävligt meningslöst. Vardagen tråkar ut mej något fruktansvärt och jag vill bara krypa ur mitt eget skinn. När det är som värst så skulle jag kunna göra i princip vad som helst för att jag ska få en kick.

Bryta upp relationer, vara otrogen, flytta mm När jag var yngre hände det ofta att jag tog till självskadebeteende för att bota ångesten som tillkommer vid denna tomhet... 

 

Jag styrs mycket av mina känslor & de känslorna kan svänga rejält bara under en dag. Från glad, ledsen, misstänksam eller förbannad tex.

Detta förstår jag ju drabbar mina närstående eftersom de aldrig kan veta vart de har mej.

Jag har svårt att lita på människor. I början av en relation är allt frid & fröjd. Det är ju något nytt som händer. Går ju igång på spänning, då mår jag som bäst. Men när spännngen & pirret lagt sej så blir det annorlunda. Då kommer ju rädslan att bli lämnad, sviken.. Jag blir paranoid av rädslan att bli sviken. Bygger upp egna fantasier i huvudet hur min partner bedrar mig & tror sedan helt & fullt på dessa fantasier som jag själv byggt upp. Samtidigt som jag själv sviker min partner på ett sätt. För när spänningen lagt sej & vardagen tar vid så är jag inte alls lika passionerad på livet längre.

Då återkommer tomheten. Jag blir känslokall & ointresserad. Ja, förutom när tankarna om att bli lämnad kommer eller när jag märker att min partner är distanserad, då är jag förstås hur kärleksfull som helst.

 

Jag kan få vredesutbrott på minsta lilla. Är väldigt negativ många gånger & dömer folk ganska fort.

Det kan vara en pytteliten detalj som någon gjort eller sagt, så är den människan inte vatten värd i mina ögon. Jag är väldigt detaljerad av mej. Ber jag om en förklaring tex att min partner ska berätta vad han känner för mej så är jag skitfokuserad på minsta lilla detalj han säger. Och säger han något som i mina öron låter fel så reagerar jag med en gång. Istället för att se helheten.

Och har jag en gång hakat upp mej på den där lilla detaljer så har jag otroligt svårt att släppa det. Jag kan bli djupt sårad & kränkt & det kan gå så långt att jag får ångest. Ångest att bli sviken. Jag maler & maler den där lilla saken han sa tills det för mej är ett faktum att han ljuger om alla andra fina saker han har sagt.

 

Dessa saker är nog mina största bekymmer just när det gäller min Borderline, men som om inte det vore nog så har jag under livets gång även utvecklat psykosomatisk värk.

Ungefär samtidigt som jag fick Bordeline diagnosen fick jag även veta att jag förmodligen efter alla år av psykisk ohälsa dragit på mej fibromyalgi. Jag väljer att kalla det psykosomatisk smärta. Men det är ju Fibromyalgi i sej. Nervsystemet har helt enkelt kollapsat & fungerar inte längre normalt. Det är ju fortfarande lite ovisst varför man får Fibromyalgi men en orsak kan vara just långvarig psykisk ohälsa.

Värk som kommer i skov, utbredd generell molande värk i hela kroppen med enstaka områden där det är värre. Rygg, skuldror, handleder, ben & höft/bäcken har jag mest besvär med.

Som ni säkert förstår så är det inte bara värk Fibromyalgi medför eftersom nervsystemet styr hela kroppen så har jag en hel del andra besvär. Men det orkar jag inte rabbla upp nu.

Att ha Borderline & Fibromyalgi samtidigt är inte någon lyckad kombination då värken blir värre vid stress, oro & sömnsvårigheter. Det går liksom i en ond cirkel av antingen fysisk smärta för att i nästa bli psykisk eller i värsta fall båda på samma gång. 

 

Med dessa två diagnoser i bagaget så känns det ganska ruttet att få reda på att läkarna vill göra en neuropsykiatrisk utredning på mej. Just för att jag har haft psykiska problem så pass länge men inte mår bättre av vare sej medicinering eller olika former av terapi. På ett sätt känns det skönt att få denna utredning, då kanske man äntligen kan få den hjälpen man behöver för att leva ett "normalt" liv. Men jag blir så arg. Visar det sej nu att jag har en NP problematik (vilket jag har, men inte på pappret) tänk vad mycket elände & skit jag kunde ha sluppit om jag hade fått den där jävla utredningen redan som barn?

Jag har alltid känt mej annorlunda, som att jag inte riktigt passar in.... Och det är en känsla jag lever med fortfarande i vuxen ålder. Jag har aldrig haft en fungerande relation. Det har gått från intensivt till stormigt.. Jag får inte ihop vardagen. Organisera, planera, fokusera & koncentrera är begrepp jag har väldigt svårt att anamma. Det kan iofs bero på min ständiga trötthet, min konstanta otillfredsställelse till livet & att jag lever i min egen lilla värld.

Men både läkarna & jag är överens att Aspergers syndrom & AD/HD ligger nära till hands om man ser till min problematik. 

 

Och så det jag ville komma till med min rubrik. Att vilja, men inte kunna!

Att vilja kunna ha ett normalt liv dvs kunna försörja mej, arbeta, lämna barn på dagis, få ihop varadgen på ett någotlunda vettigt sätt utan att vara helt död vid slutet av dagen. Kunna hantera stress & adrenalin utan att få ångest som följd. Kunna leva ihop med en partner. Behandla honom som jag själv vill bli behandlad- alltså kunna ha tillit, inte få raseriutbrott, vara negativ hela tiden osv. Att inte känna mej så förbannad ensam jämt trots att jag har människor omkring mej som älskar mej. Att inte svänga i humöret & kunna börja gråta för minsta lilla. Inte känna leda & tomhet för att varadgen går på rutin ibland. Vara nöjd med det jag har, för jag har egentligen allt jag nånsin velat ha. Jag vill allt detta så fruktansvärt mycket, men jag kan inte. Känner mej så maktlös.. Kommer förmodligen alltid ha dessa problem & vem orkar leva med mej. Vem orkar stå ut med mej. Alla mina relationer har kraschat. Kanske inte bara av den orsaken att jag är som jag är, men en stor del av alla duster har nog tyvärr jag mej själv att skylla för.. Men det viktigaste just nu, att inte förlora min sambo. Den enda person som nånsin ställt upp & stöttat mej på ett genuint sätt. Som älskat mej just för den jag är. Den enda jag nånsin känt mej riktigt trygg med & som jag från dag ett kände att jag vill tillbringa resten av mitt liv med! Men som sagt.. Jag har ALLTID drömt om detta liv. Trygghet, svensson-liv osv Och nu när jag har det, nä då är det tråkigt. Och jag har sårat den man som nånsin uppriktigt brytt sej om mej fruktansvärt mycket genom att misstro honom från första början. Och denna man, min sambo är nu vid vägs ende & vet inte vad han vill längre. Han vet inte om han orkar leva med mej om det ska fortsätta såhär. Och tacka faan för det. Jag skulle inte kunna leva med mej.. Eller förresten det gör jag ju varje dag.. Och inte faan mår jag bra?! Så hur kan jag förvänta mej att han ska trivas & må bra?

 

Orolig att blir lämnad... Denna gången kanske på riktigt :(

Igen..... Lika bra att lägga sej ner & dö... För ingen orkar leva med mej i längden... Och hur mycket jag än VILL förändra mitt beteendemönster så KAN jag inte :( 

 

 

 

Presentation


Massa tankar som snurrar i huvudet för jämnan. Allt från mej som person, familjeliv till livets stora frågor!! Startade denna bloggen för att få ut några av de tankarna.... Behöver ständigt rensa där inne i kontoret!!^^

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Mars 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards